Sitter med en pinkberry i handen och filurar på livet. Jag fyller snart 25 och känner att jag har börjat reflektera mer över livet och värderar mig själv högre. behöver lixom inte längre ge in för grupptryck, utan gör det jag känner för och försöker skita i vad andra tycker..
Häromdagen postade min kära syster en länk till en artikel om skådespelerskan Mia skäringer (?) som handlar om att hon säger nej till att låtsas vara glad och lycklig jämt. Artikeln var mycket bra skriven och den fick mig att tänka på hur vi lever våra liv idag. Att vi i dagens samhälle är så "transparanta" i våra liv och ska visa en sån öppenhet överallt och därför ofta väljer att försköna verkligheten lite för att igen ska se den riktiga "skiten" i hörnen. Att vi skrattar och ler och säger att vi är såååå lyckliga, när vi faktiskt inte känner oss sådär spralliga och lyckliga hela tiden.
Jag håller med henne i hennes argument,och det fick mig att fundera: KAN man ens vara lycklig hela tiden? Jag tror inte att ordet "lycklig" är ett adjektiv såsom "gul" eller "liten" eller "vacker", utan snarare ett sinnestillstånd liknande "trött","hungrig" och "arg" - det kommer och går under dagen Jag känner mig ofta lycklig, men lika ofta känner jag mig trött, ledsen, otillräcklig, rastlös eller hungrig.
Lyckokänslor är lixom något som kommer och går precis som alla andra känslor, inte ett statiskt tillstånd som man kan "vara" precis hela tiden. Eller vad tror ni?
"Lycka" är lixom bara ett ord, inte ett adjektiv som man kan vara hela tiden... Fast å andra sidan så tror jag att man kan bestämma sig för att vara lycklig också. Att skita i småsaker och uppskatta att man är vid liv och se livet positivt istället för att fokusera på det negativa. Jag tror på något sätt att "lycka" framförallt handlar om synsätt/attityd, även om det kanske säger emot mitt första argument lite?
...Nu blev jag lost i mitt eget resonemang. Hjälp mig!
När vi ändå är inne på ämnet: jag har märkt ett samband mellan mina vänner som känner sig nedstämda och antalet bloggar de läser. Jag är ju absolut ingen forskare i ämnet, men jag vågar nog säga att man inte blir lyckligare av att läsa andras bloggar. Jag har aldrig varit någon bloggfantast, läser endast en enda blogg regelbundet, och det är min storasysters bara för att kunna följa mina syskonbarns uppväxt. Jag har lixom aldrig varit intresserad av att läsa hur andra lever sina liv i detalj - vad har jag för nytta av att veta det? Jag ska väl ändå bara leva mitt liv, inte deras? Och hur vet jag att de dom skriver ens är sant? Det är ju lätt att sitta bakom en skärm och ljuga ihop något eller åtminstone försköna sanningen så att den "låter" bättre. Såklart folk ljuger och säger att allt är bra när det inte är fullt så bra, ingen kan vara lycklig och "perfekt" hela tiden, men vi triggar varandra till att uppehålla fasaden. Vad är det som gör oss så nyfikna på andras liv? Vill vi se andra misslyckas?
Någon gång per år får jag för mig att gå in på blondinbellas eller kenzas blogg (s.k "kändisbloggar") bara för att "hänga med" i svängarna, men jag orkar alltid bara läsa några få inlägg och sen är jag less. Jag är alldeles för upptagen av mig själv och mitt eget liv för att ens bry mig om vad de tycker och tänker, haha. Dessutom så överdriver de ju såklart bara för att få ha kvar sina läsare, det är ju det som de tjänar pengar på!
I vilket fall som helst. Vad jag ville ha sagt var att jag tror att den här pressen att alltid vara glad och lycklig kommer ifrån att vi jämför oss med andra och på så sätt värderar vår "lycka". Att vi på något sätt använder andras liv som en måttstock för våra egna liv.. Och här kommer som sagt bloggarna in i leken. Att slaviskt följa bloggar och Facebook är ju att hela tiden jämföra sitt eget liv med andras - som man inte ens vet är sant eller falskt!
Dessutom så spenderar vi redan för mycket tid på att läsa om ANDRAS liv istället för att leva sitt eget. Förstår ni vad jag menar?
Nu är min pinkberry slut och så även mitt argument. Vad tror ni? Tror ni att läsa om andras liv på bloggar och på Facebook gör oss lyckligare eller mer pressade på att "leva" lyckligt? Jag tror definitivt motsatsen, att det gör oss ledsnare och därför hade jag ett Facebook, instagram- och blogguppehåll i några månader i vintras. Kollade Facebook bara ca en gång i veckan, och herregud så mycket friare jag kände mig! Dock så är ju Facebook min bro till Sverige, så efter ett tag blev det att jag började gå in oftare bara för att vänner i Sverige trodde att jag ignorerade dem.
Äsch, jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här inlägget. Satt och funderade medan jag åt min pinkberry bara...
Vad tror ni? Kommentera gärna!
6 kommentarer:
Äntligen ett inläg!! WIIIHOOOOOO!! :D Happy meee!
Och pinkberry! MUMS!! Saknar dom rackarna!
Och ditt inlägg. Skitbra! Det är som om det är jag själv som har skrivit det!! Du vet ju att jag sedan snart ett år tillbaka har börjat diss aputtinuttbloggar där allt är så underbart och härligt och lyckligt hela tiden. Jag kräks på dom! Men för mig handlar det nog mycket om min egen osäkerhet. Och när jag ser alla andra ha det så perfekt som dom framställer det så får det mig att känna mig ännu mera osäker. Ungefär som "men är det så där bra man kan ha det? Det är så långt ifrån mitt liv man kan komma" också mår jag lite sämre. Även om jag vet att ingen kan vara så perfekt jämt som dom framställer sig att vara så tror man ändå på det man läser på nåt konstigt vis.
Och vad schyst då, att du bara läser min blogg för att följa Milton och Li ;)
Miss U!!!
Kanske jag är den enda människan i värden som är överlycklig över att läsa blogg. Men så läser jag ju bara en enda och det är din haha! Blir alltid lika glad när du skrivit något.:) Love you
Jag håller helt med dig! Ibland sitter man och deppar över att andra har gjort så mycket (rest jorden runt, flyttat hit och dit, varit på roliga fester osv) medan man själv lever ett "svensonliv" och har spenderat alla ungdomens helger på fotboll. Sen när jag tänker efter så är jag nöjd med mina val, fotbollen har gett asmycket (vänner, minnen, erfarenheter) som jag inte hade haft annars. Sen är jag nöjd med det jag har och skulle aldrig byta bort det för en jordenruntresa, för jag blir lycklig av att vakna upp bredvid Simon på morgonen, att komma hem till vår lägenhet och för mig är det livskvalitet att kunna krypa ner i badet, läsa en bra bok och bara få en liten stund för mig själv. Så, varför ska jag vara avundsjuk för att någon annan gör något som gör DEN lycklig när jag själv har det JAG vill ha?!
Hej Carro!
Jag blev ju bara tvungen att kommentera nu eftersom jag tänkte på samma sak här om dagen. Jag håller VERKLIGEN med dig när det gäller kändisbloggar som Kenza etc. som verkar ha det SÅ bra hela tiden, och som säkert överdriver och undanhåller den sämre delen av deras liv och får folk att tro att de alltid lever i en lycklig vardag - vilket som du säger kan göra folk deppiga.
MEN, sen finns det bloggar som gör exakt tvärtom. Och podcasts, vilka jag själv har fastnat en del för. Vi kan ta Alex Schulmans pod, eller kanske hans hustrus, till exempel. Vissa har kanske bilden av att den vackra Amanda och framgångsrika Alex lever fantastiska liv utan problem, men de tar upp tankar, känslor, ångest och brister - vissa som man känner igen sig i, och andra som man inte ens funderat över. De sätter ord på känslor och händelser man knappt visste fanns (Alex är ju ändå skribent!), och ändå känner man igen sig exakt. Man kan ha trott att man var ensam om det, men så är det någon annan som upplevt PRECIS samma sak. Man blir lättad.
Kändis eller inte, intressant eller inte intressant liv, att läsa om det kan både ge och ta :)
På tal om bloggar måste jag bara tipsa om frukostbloggar - ingen avundsjuka eller deppighet, man kan bara sitta och dregla hur länge som helst framför lyxiga ugnsbakade grötfrukostar och fina yoghurtblandningar! Sen är jag ju ett frukostfreak också.. :)
Wow, for et bra innlegg! Hvertfall blant mine topp 3.
Skicka en kommentar