Oroa er dock inte. Jag mår bra. Jag hade tur och slapp se människor med bortsprängda kroppsdelar, vilket "gubbarna" på Daisy's tvingades göra. Pedros kompisar var precis där när det hände, och Thim berättade igårkväll att han hållit om en ung kille som hade fått ena benet bortsprängt, och att han på något konstigt sätt hade kunnat plocka upp hans bortslitna ben ifrån backen och hjälpa honom till en ambulans utan att bli helt rubbad själv. Tänk vilken syn!
Iallafall. Sånt slapp jag se, men skräcken när man tror att man är bombarderad och helt plötsligt är i krig eller nåt (ingen visste ju vad som hände de första minutrarna, alla hörde/såg ju bara explosionerna och skadade människor) och inte har en aning om vart nästa bomb kommer att explodera, den skräcken tar ett stenhårt grepp om både hjärta och hjärna. Man blir chockad och paranoid. Konstigt nog så gör adrenalinet att man tänker extra fort, och jag minns att det kändes som att vi sprang i slowmotion hem till oss - alla sinnen var på spänn, och allt vi såg/luktade/kände registrerades i huvudet.
Idag har jag inte alls velat vara runt människor, utan hållit mig för mig själv hela dagen. På rasterna har jag låst in mig på toa eller gått till biblioteket för att få vara själv, och ikväll när jag kom hem ville jag bara krypa under täcket. Jag mår bra, men just nu behöver jag tid för mig själv för att få smälta vad som precis hände.
Därför sitter jag nu med ett glas vin på vår lilla balkong och lyssnar på ett gatuband som spelar jazz nedanför oss och ser solen gå ner. Precis vad jag behövde. Att skriva om det kanske också är precis vad jag behövde, för jag hade egentligen inte tänkt skriva allt det här när jag tog upp mobilen, det kom lixom bara automatiskt. Tyck inte synd om mig eller nåt, lägg all den energin på att be för familjerna som förlorade en anhörig. Jag mår bra och uppskattar livet lite extra just nu.
Snart kommer Pedro hem med Pizza. Hans sätt att bearbeta chocken verkar att vara att söka sig till andra, medan jag gör raka motsatsen. Intressant hur vi fungerar va?
4 kommentarer:
Förstår att du längtar hem till trygga Sverige, det är ju en naturlig reaktion att vilja hitta det hemvanda och trygga.
Det är bra Carro att du skriver av dig, dels för att du får ur dig hur du känner det och dels för att vi här hemma får förståelse för hur det känns för dig och kan sätta oss in i hur livet är där borta nu.
Var rädd om er!//Anna
Oj helt otroligt att gatumusikanterna är ute och spelar så här snart efter bombdådet. Vilken tur att du slapp se svårt skadade människor, sånt kan ta längre tid att komma över speciellt för dig som inte tycker om blod. Man får hoppas att det var mkt vårdfolk ute den där dan jag kan verkligen beundra Thim som hjälpte killen som fick benet bortsprängt det är nog inte många som fixar det speciellt mitt i allt kaos man skulle nog bara vilja sätta sig själv i" säkerhet" Man slutar aldrig att förvånas över hur livet kan förändras på bara några sekunder. Kramar i massor vi är glada över att se att du kan jobba med skrivandet för att bearbeta allt det som känns tungt och skrämmande
Det är ju inget konstigt. Även om Boston är ditt hem nu, så är det i Sverige du är uppväxt. Det är här du har dina rötter och känner mycket av tryggheten med din familj och dina vänner. Och som du skriver, det känns inte lika sannolikt att detta skulle hända här hemma.
Chocken går ju igenom olika faser, chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och sedan framtidsorientering. Det är ju viktigt att ta sig igenom dessa olika faser för att komma vidare och alla gör vi det på olika vis och det tar olika lång tid för alla. Alla hanterar det på olika vis. Så fortsätt med det som känns bra. Var för dig själv och tänk, skriv av dig! Det är jätteviktigt!
Tragiskt att det har hänt ännu mer. Har följt allt via livesändningar på aftonbladet. Hoppas dom får tag på andra killen snart.
Var rädda om er! <3
Tenker ekstra på dere i disse dager. <3 Ber for dere.
Skicka en kommentar