Boston Marathon är USA's äldsta maraton, och varje år springer tiotusentals människor maratonet, och löpare från över 90 länder var här idag.. Dessutom drar eventet massor av turister, så gatorna har varit fulla av turister de senaste dagarna.
Vi hade tänkt gå och möta upp några kompisar på the charlesmark hotel på boylston street tidigare idag, men (tack vare!) att gatan var proppad med människor valde vi att gå till gamla hederliga Joe's istället. Folk är glada och firar när vi helt plötsligt hör ett högt KABOOOOOM, och hela restaurangen och marken skakar. Det blir helt knäpptyst i baren, och alla bara tittar på varandra och frågar vad det var. Bara några sekunder senare hör vi ett till KABOOOOM, och då börjar människor från Boylston street komma springandes. Folk är helt panikslagna och springer helt planlöst omkring skrikandes och gråtandes, och jag ser hur folk runt omkring mig börjar gråta och gripas av panik också. Vid det här laget har man hunnit jobba upp en ordentlig puls, och man hinner tänka mycket på bara några få sekunder. Man vill dock inte tro att bomber har sprängts, så folk börjar säga att det säkert bara var en monitor som kraschat eller ramlat i backen, men jag tror inte att vi riktigt trodde på vad vi själva sa - sanningen var bara för skrämmande att uttala. Pedro stannade mycket lugnare än mig, så han sa åt mig att vi skulle stanna där inne en liten stund tills vi visste vad som hade hänt, och inte springa ut på gatan där bomberna sprängdes. Efter några minuter sprang vi ut ifrån Joe's hem till oss. Vi såg folk ligga på gatan och få första hjälpen, och tusentals människor springa skrikandes och gråtandes i panik. Igen visste ju om det fanns fler bomber - och vart de skulle sprängas!
Väl hemma letade vi upp pass och andra viktiga dokument, och gjorde oss redo att evakuera ifall vi måste. Pedro gick ner och pratade med en polis som stod utanför oss, och han sa att vi borde evakuera, men han förstod inte att vi bodde där och att vi inte bara var besökare. Vi bestämde oss för att stanna hemma - för vart skulle vi ta vägen? Risken att bli bombad var mycket större utomhus än inne hos oss. I tre timmar satt jag bakom soffan i vardagsrummet för att skydda mig ifrån glassplitter ifall våra fönster skulle sprängas. Otäck känsla, nästan overklig. Bara några få minuter efter sprängningarna var de annars alltid så livliga gatorna i back bay helt tomma. Ingen var ute. Det enda vi hörde var sirener från polisbilar och ambulanser..
Ingen vet egentligen någonting. Jag vet att en 8-årig pojke dog i sprängningarna, och jag vill bara gråta! Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.. jag har försökt att göra en liten karta (skitful, I know, men man tager vad man haver.. ;)) för att visa er hur nära vi var. Bomberna hade lika gärna kunnat vara på Newbury istället för Boylstonstreet...vi var inte ens 100 meter ifrån den första bomben, kanske 120 meter ifrån den andra.. Ni som har varit och hälsat på/bott i Boston vet ju också vart vi bor i förhållande till Joe's och Boylston street, så vi var riktigt oroliga för att gå hem också..
Saken är den att the Charlesmark hotel, stället vi hade tänkt gå till för att möta upp vänner, ligger vägg-i-vägg med affären som sprängdes! Vem vet hur det hade kunnat sluta...
Jag hade inte tänkt skriva såhär mycket. Orden bara forsar ur mig. Är antagligen fortfarande lite shockad..man tror inte att sånt här kan hända där man bor! Kan man någonsin känna sig säker, någonstans?!
Nu ska jag sova och be till Gud om att mardrömmen är över när vi vaknar imorgon...
5 kommentarer:
Jag skickar starka och varma styrkekramar till er båda, där långt borta... vad jag är glad att ni klarat er med blotta förskräckelsen. Var rädda om er och gläds åt varje dag ni har tillsammans! //Anna
Skickar kramar i massor till er båda ,skönt att veta att ni har varandra. Känner mig otillräcklig så här långt bort ifrån er, önskar jag kunnde vara där med er, det känns tungt att veta att ni var så nära Kram
Ta hand om er!
Det är bra att du skriver så mycket. Det är en bearbetning. Du har ju varit med om ett stort trauma och måste ta dig igenom dom olika faserna. Dom säger att det är det största terrordådet i USA sen 11 september, så det är verkligen en stor grej att ta in, och det är säkert ännu svårare för er som var där.
Så hemskt med den 8-åriga pojken. Hans mamma och ena syster skadades allvarligt och den andra systern oskadd.. vilken trasig familj. Så hemskt. Jag är så glad och tacksam för att ni mår bra. Vid såna här tillfällen är det verkligen svårt att tro att allt sker av en anledning. För det kan inte finnas en enda bra anledning till nåt så gräsligt.
Ta hand om er. Älskar dig bästa finaste lillasyster, du betyder massor för mig!!
Elsker dere begge to. <3
Skicka en kommentar